Sedan andra världskriget har synen på barns behov och rättigheter varit ett gemensamt nationellt projekt i Sverige, som varit ett föregångsland i synen på barns behov och lärande. Under de senaste decennierna har mycket av kunskaperna om barn och unga emenerat från Göteborg som haft pedagogiska förgrundsgestalter med internationell ryktbarhet som Ference Marton, Ingrid Pramling, Thomas Kroksmark och Mikael Alexandersson för att bara nämna några.
I föreläsningar, skrifter, samtal, seminarier, forskning och utredningar har en syn på barn och unga som starkt knyter an till en gammal humanistisk tradition, gjort barns lärande till en väsentlig del av vår samtida kultur. Barn är en väsentlig del av samhället och skall ha sin självklara plats. Utan barns delaktighet kan man inte utveckla ett öppet demokratiskt samhälle. Barn måste ges möjlighet att lära utifrån sina särskilda behov och förutsättningar. Detta är synsätt vars pedagogiska tillämpning inte alltid varit förenlig med det i många stycken uråldriga sättet att organisera lärandet på som utbildningssystemet präglats av, med till exempel 40-minuterslektioner och systemet med 17 olika ämnen per vecka, som många skolor fortfarande har.
Sedan 1994 har i alla fall möjligheten att organisera barn och ungas lärande på nya sätt funnits och nya former och alternativa sätt att strukturera innehållet har växt fram. Detta arbete har stått i kontrast till många tendenser i omvärlden, bland annat mot synsättet att barn inte skall utsättas för påverkan av innehåll som kan ifrågasätta föräldrars rätt att ge sina barn en egen ideologiskt präglad kunskapssyn. Inte heller har det från dessa håll, setts som angeläget att organisera lärandet på ett sådant sätt att barn utvecklas till fria tänkande människor med egna förmågor till problemlösning och egna ställningstaganden särskilt inte i frågor med värderande innehåll. Detta motsatta sätt att se på den unga människan har vi i Sverige mer eller mindre hånat, eftersom det för bara några år sedan framstod som så totalt ålderdomligt och mer associerades med grupper som också hävdade att jorden är platt, än med etablerade ledare och samhällsbärare.
Men med händelseutvecklingen efter 11/9 och de samordnade internationella aktiviteterna och den därtill vidhäftade retorik som kommit att prägla samhällsklimatet, har ett mer instrumentellt sätt att se på människan etablerats även hos oss. Synen på kunskap verkar få mer karaktär av fakta än av förståelse. Social miljö handlar mer om regler än om förhållningssätt och försöken att finna nya pedagogiska vägar betraktas som ”flum”. Som intäkt för nyetablerandet av detta synsätt tas också olika internationella undersökningar, som tolkas efter det ega syftet.
Därmed sagt att sättet vi möter barn på också har sin motsvarighet i hur man bemöts i samhället i stort. Eftersom vi har ett demokratiskt samhälle har vi alla rätt och skyldighet att fråga oss hur vi vill att samhället skall fungera. Vilken roll skall människan ha och för vem utför vi de olika handlingar vi gör och på det sätt vi gör det. Men vi har också en skyldighet att upprätthålla den ordning som gör det möjligt att ställa dess frågor. Det är därför av avgörande betydelse för framtidens samhälle hur de sociala miljöerna i skolan ser ut, hur lärandet organiseras, vilka verktyg (både fysiska och intellektuella) som används och vilket innehåll som presenteras och bearbetas.
I detta kan man som betraktare utläsa olika syn på människan, kunskapen och samhället men för den som är i miljöerna d.v.s. barnen är det synen på dem själva som danas, dvs skolans pedagogiska miljöer skapar framtidens medborgare och därmed framtidens samhälle. Att de försök som gjorts med att förändra strukturen och organisationen i skolan för att anpassa den till ett modernt samhälle, bedöms som ”flummig” från en del håll visar mer på var man tar sin utgångspunkt än det säger om lärares och skolledares försök att utmana århundraden av tradition.
Om man mot detta ser på argumentationen inför förslagen till ny skollag och ny lärarutbildning, så är det lätt att få uppfattningen att det är en ängslan över Sveriges litenhet i den stora farliga världen som präglat uppdraget. Många av argumenten ger en obehaglig känsla av att det är en återgång till synen på människan som en kugge i produktionen eller i ett maskineri, som eftersträvas. Var det inte detta som 1946-års skolkommitté ville förhindra med sin framåtsyftande sätt att koppla det demokratiska samhället och idén om en bättre värld, till skolans uppdrag.
Många av de idéer som ligger som grund för vårt öppna demokratiska samhälle ligger flera hundra år tillbaka i tiden och många av dem som burit tankarna vidare, har offrat sina liv för dem. Utan deras mod och övertygelse hade vi inte haft det öppna demokratiska samhälle vi har idag. Till skillnad från den ängsliga retoriken i den offentliga debatten visar historien att det inte är ängslan som driver utvecklingen framåt utan mod och kreativitet.
I det perspektivet undrar jag vad det är som är hållbart i förslaget till utbildning av framtidens lärare.
